Jo det är ju så att jag tänkte skriva ett litet inlägg om min pojkvän nu. Eftersom det inte är så fasligt många som läser min blogg nu för tiden så slipper så många tänka att det är ett tråkigt inlägg som man inte orkar läsa.. Eller så blir det tvärt om inte så många som läser och tänker "oj va dom verkar lyckliga", hehe.

Anyway, för det första ska ni vet att jag aldrig tilltalar min pojkvän "Joni" som ju är hans namn, nej vi har fått en vana att alltid kalla varandra älskling förstår ni. Det skulle kännas jättekonstigt att kalla honom för Joni, för att han är ju min ÄLSKLING.. som bara råkar ha ett annat namn.. egentligen..

Min älskling är lite svartsjuk av sig.. vilket jag också egentligen är, men jag har grävt ner den svartsjukan någonstans för jag insåg att den aldrig skulle ta slut om jag fortsatte att tänka på alla ex osv.
Dock har jag varit en väldigt stressad flickvän den senaste månaden/dom senaste månaderna (?).. jag vet inte riktigt hur länge det har pågått.. jag bara.. jag vet inte, vimsar runt och är inte mig själv till 100%, och där går han och är hur söt som helst och stöttar mig i vått och torrt och ger mig söta kärleksförklaringar på alla möjliga vis, och får i princip ingenting tillbaka. Och om han väl får något tillbaka så är det mig som bitterfitta number 1 som bara stressar runt och tjurar eller råkar börja gråta för nåt.

...Usch va dum jag är.

Därför tänkte jag, väldigt mycket för sent (jag hade faktiskt tänkt göra det förra veckan), försöka mig på att skriva ett väldigt uppmuntrande, kärleksfullt, unikt (om ett kärleksfullt sådant nu någonsin kan bli unikt) inlägg, och hoppas på att min pojkvän blir lite glad av det.



Hur lärde jag känna min pojkvän? Jo faktiskt så var det så att han var tillsammans med en tjej som jag har haft lite svårt att komma överens med, men på något sätt så blev det så, nu i höstas, att vi beslutade oss för att träffas. Väldigt hastigt och lustigt faktiskt. Han ville in till örebro och ha sällskap. Jag fick en förfrågan via sms medan jag var i skolan, en måndag var det, och medan jag tänkte fega ur satt mina kompisar och näst intill svarade "ja" och skickade iväg själva.. inte riktigt... men nästan, vilket gjorde mig väldigt nervös. Jag menar, varför skulle en 4 år äldre, asläcker kille vilja träffa mig för?
Men det gick ju bra. Eller rättare sagt så gick det utmärkt. Det var underbart. Man kanske inte kan säga att man blir kär så fort.. eller det kanske man kan.. jag vet inte.. men något var det i alla fall.. Jag blev helt.. ah.. blown away.

Vi strosade runt i affärer osv.. i flera timmar.. satt på ett fik och ritade en gubbe på en tallrik med choklad..
Sen lärde han mig att spela lite trummor..
Sen skulle det bära av hemmåt.. Vi hade ju vart borta hela dagen! Från typ ett.. till.. vad var klockan? sju?
Så han skjutsade hem mig serni.. Men såfort jag hade kommit innanför dörren och blivit ihjälfrågad med massa frågor av familjen, så kände jag att jag inte ville att vår dag tillsammans skulle vara slut än. Jag saknade honom..? Efter våra första timmar tillsammans någonsin.. Helt galet.. Så jag smsade.. och han kom tillbaka och hämtade mig, så vi kunde avsluta dagen med att titta på film.. Mysigt värre!

... and the rest is history.. eller hur är det man säger?

Dom följande veckorna gick det inte en dag utan att vi sågs en pytteliten stund i alla fall.. och jag har aldrig svävat så extremt på rosa moln förr..


Jag visste.. att om jag inte tröttnade av att träffa honom varje dag så var det vi hade något speciellt. Jag tröttnar lätt.. Jag vill vara själv.. Men plötsligt blev det så tråkigt att vara själv.. Det är det fortfarande..

Förr behövde jag minst 1-2 dagar i veckan för mig själv för att inte bli en galen hagga.. typ..
Om jag är i min älsklings lägenhet i nuläget och han ska iväg och repa så blir det helt galet ensamt.. Det blir så tomt.. Det blir.. fel.
Jag vill spendera så mycket tid med honom som möjligt, och det är ett mirakel. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli på det viset.. Så sanslöst förälskad att jag inte vill vara utan.. Men det blev jag.. det är jag!

Jag vet inte ens vart jag ska börja när jag ska förklara nu. Jag vet inte ens om allt jag har skrivit hittills är något som träffar rätt. Jag vet bara att jag kan säga hur mycket som helst.. och det är så synd att han aldrig får höra allt det, för jag är så tom på ord när det gäller det verbala. Och nu när jag är ett stycke sönderstressat gnällobjekt så blir det ännu tommare på ord som borde yttras.


Jag har aldrig velat planera.
Jag har aldrig varit den typen.
Jag har velat att allt ska komma spontant, men inte föör spontant dock..

Idag har jag och min älskling en bebis tillsammans.
Nej, inget människobarn.. en hundvalp!
Han har förmodligen inte tänk så mycket på vad det betyder från min sida.. och jag har nog inte sagt det.. jag med mina få ord..
men jag skulle aldrig någonsin ha gett mig in på att skaffa någonting så viktigt tillsammans om jag inte verkligen skulle vilja att det håller, om jag inte verkligen skulle göra allt för att allt ska ordna sig, gå så bra som möjligt och fortsätta vara så underbart som det hade varit.
Dock var jag liiite oroad över hur det skulle gå. Skulle det kunna få vår relation vinglig? Skulle en konkurrens kunna uppstå när det gäller uppmärksamhet?

Nej..
Trots att det inte är 100% dans på rosor med en liten vovve som inte är riktigt rumsren, så har vi fått det att funka, och jag tror att vår lilla bebis är mer bortskämd när det gäller kärlek än någon annan vovve i världen.. och på något sätt känns det som vår relation bara har blivit ännu starkare tack vare denna lilla varelse.




Det är som att vi verkligen har börjat bygga på vår framtid tillsammans nu.. och det känns så bra.. för även om det finns saker som man gnäller på och att jag är en stor surkärring så går det tillsammans ändå.


Ibland när jag tittar på min älskling så blir jag helt förbryllad. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa att vi är ett par. Att vi två är vi. Att vi kompletterar varandra. Hur kan jag komplettera honom liksom? Han har allt.
Jag kan titta på honom, stanna upp, och bara "damn, he's hot"..
och då är det inte bara en tanke.. utan en varm och kärleksfull känsla ligger bakom den, eller inte bara en.. så många många känslor.

En viktig sak är att jag aldrig har kännt mig bekväm utan smink. (Jag ser hemsk ut utan smink och är väl medveten om det) och jag har även aldrig velat gråta inför folk. Jag skäms så otroligt.
Men min älskling kan jag gråta.. Även om det inte har varit helt frivilligt.. och även om det förmodligen är för att mitt psyke är halvt rubbat just nu, så kan jag det.. och han kan få bara liksom krama.. och det blir bättre. Det känns bra.. att kunna släppa in nån.
För även om min älskling inte tycker att jag gör det så mycket så gör jag det genom att gråta.. alltså släpper in honom.. Även om jag inte har kunnat börja prata om allt (aldrig kunnat med någon), osv, så är det ett stort steg på vägen.
Samt att jag varje kväll vi ska sova tillsammans bara utan vidare sminkar av mig och sen är det inget mer med det.. Det är sjuuuuukt.

Oj.
Ja..
Jag vet inte ens knappt vad jag skriver om längre. Eller varför..
Jag greppar tag om alla ord som kommer upp i mitt huvud bara och skriver ner det..

Som igår..
Jag var så himla stressad.
Så sinnesjukt stressad att jag tillslut trodde att jag skulle.. jag vet inte.. dö kanske? nej.. men, ja ni vet..
Och han skulle gå till konsum.. och jag ville så gärna ha choklad, men var inte riktigt tillräckligt närvarande för att kunna be om det.. Och när han kom tillbaka hade jag brutit ihop totalt..

Och gissa vad han hade köpt med sig?
Choklad.

Jag hade inte behövt säga ett enda ord.

Vilken enorm lust jag får nu att bara krama om honom..
Han sitter där hemma i sin lägenhet och myser förmodligen med vår lilla vovve..

Och här sitter jag..

borde egentligen ha pluggat innan filmen på trean började klockan nio.. men icke.. jag hann inte, orkade inte.. och nu sitter jag här och skriver massa istället för att ens kolla på filmen..

Vad handlar den ens om? Jag vet inte.. Jag har tvn på i bakgrunden.. har bara sett att hugh grant och drew barrymore är med i den.. och det visste jag redan innan den ens började..

Så kan det va..

För ungefär två veckor sen eller något så var det första gången vi var ifrån varandra i två dygn.. Det kändes som minst en vecka.. Jag förstår inte hur det kan vara så..


Har jag förresten nämnt att jag älskar min älskling? Iofs kanske man förstår det av smeknamnet.. men det gör jag i alla fall.. Jag älskar honom mer än jag har älskat någon utanför familjen förut. När jag saknar honom så saknar jag honom nästan lika mycket som min pappa. När jag pratar så dyker hans namn alltid upp.. Någonting han har sagt, någonting vi har gjort, någonting om vår vovve, någonting om allt, någonting om någonting.. men någonting som har någonting att göra med honom.. Haaaha, någonting någonting..

Nej nu börjar jag blir trött känner jag..

och det känns som att det här inlägget inte riktigt blev det jag ville att det skulle bli. Det skulle bli något genomtänkt. Det skulle blir något obeskrivligt hänförande och glädjebringande. Det vet jag inte om det blev..
men nu vet ni i alla fall lite om min pojkvän.



Han är helt underbar.

Min älskling och jag på fest hos honom när jag hade fyllt år och jag har röda ögon och jag råkade välta ut en röd grogg på hans matta så jag grät hur länge som helst sen efteråt.


Puss på honom va!

Okejdå jag ska ta och skriva lite då och då.
Jossan läser ju tydligen.. haha

Iaf så har jag och pojkvännen skaffat en jättesöt liten vovve nu minsann!
Bobbie heter han och är världens bästa.
Jag har aldrig ens varit hundmänniska.. men jag älskar den där lilla krabaten gränslöst!

Men titta själva då, hur kan man låta bli?

Ett roligt sammanträffande är att han fyller år samma dag som en av mina kissemissar också!

Vet ni varför?
Nej.
Ni vet knappt ens att han finns.


Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Han nämnde att min blogg var den första han någonsin läst på riktigt. Jag tänkte "what?", jag uppdaterade inte ens längre.. Jag har inte vart aktiv sen i somras ungefär..

I alla fall, från den dagen för nästan 4 månader sen så har vi inte vart ifrån varandra mer än 48 timmar i sträck.. och det har inträffat en gång.. i början av den här veckan.. för jag har haft så sjukt mycket att göra..

Jag har aldrig varit så kär som jag är nu.
Jag har aldrig ens förstått att sånna här känslor verkligen existerar.
Har ni känt det där någon gång?
Tittat på någon och känt med hela kroppen att man verkligen älskar den personen?
Tittat på någon och tänkt på hur ofattbart det är att det har blivit ni?

Jag har tänkt på det där "ord kan inte förklara hur mycket jag älskar dig", cliché-frasen som jag alltid har tyckt varit så överdriven.. liksom ofta?
Det är ju verkligen så.
Det går inte.

Vill ni se honom?
Naturligtvis.

Snyggast i världen.

Jag vet inte ens varför det här blev ett inlägg.. ingen läser ju ens min blogg längre?
Men men..

Puss på Joni!