Anemisk
Av: Ylwa Wirling
Jag hittade den novellen i en novellsamling utgiven av länstrafiken faktiskt..
Handlar om denna eviga hetsbantning.
Man blir riktigt rörd faktiskt.
Tänkte skriva ett stycke ur början på den.
Kliniskt rent överallt och bakom slangarna och påsarna, lakanen och tuberna och mätarna och tejpbitarna är du så liten som du någonsin kunde önska, för liten för att le, för liten för att ens se dig omkring. För liten för att tala med mig, för liten liten liten. Du sa att det var vad du ville bli, mindre, om det skulle finnas mindre av dig så skulle det bli bättre sa du.
Jag sa att du aldrig kunde svälta bort dina tankar, att du inte kunde räkna kalorier istället för sorger, det där inne levde inte av mat och energi, du kan aldrig banta bort själen din. Så sa jag och då tittade du bara envist bort och ut mot sensommarregnet genom den svävande, dansande cigarettröken och förde omedvetet handen upp mot halsen och strök dig långsamt över de alltmer tydligt framträdande nyckelbenen.
och så sista stycket (novellen är väldigt få sidor, så jag tar mig friheten att avgöra att det inte spelar någon roll att jag skriver det)
"Det var inte hit jag ville, jag ville länge. Jag vill inte ha någon kropp, jag vill inte ha mina tankar och min själ. Jag vill krympa bort allt det dåliga ur mig och det tänker jag göra. Jag vill vara liten och jag vill vara vacker och blek och lätt som ett andetag. Säg ingenting." Du hostar och jag är rädd att du ska gå sönder, och jag är rädd för dig så som jag sällan varit förut.
"Lätt som ett andetag" upprepar du och jag lägger ett finger på din tunna handled. "Lätt som ett andetag" och du skälver till. "Men det är så förfärligt tungt att andas."
Jag hittade den novellen i en novellsamling utgiven av länstrafiken faktiskt..
Handlar om denna eviga hetsbantning.
Man blir riktigt rörd faktiskt.
Tänkte skriva ett stycke ur början på den.
Kliniskt rent överallt och bakom slangarna och påsarna, lakanen och tuberna och mätarna och tejpbitarna är du så liten som du någonsin kunde önska, för liten för att le, för liten för att ens se dig omkring. För liten för att tala med mig, för liten liten liten. Du sa att det var vad du ville bli, mindre, om det skulle finnas mindre av dig så skulle det bli bättre sa du.
Jag sa att du aldrig kunde svälta bort dina tankar, att du inte kunde räkna kalorier istället för sorger, det där inne levde inte av mat och energi, du kan aldrig banta bort själen din. Så sa jag och då tittade du bara envist bort och ut mot sensommarregnet genom den svävande, dansande cigarettröken och förde omedvetet handen upp mot halsen och strök dig långsamt över de alltmer tydligt framträdande nyckelbenen.
och så sista stycket (novellen är väldigt få sidor, så jag tar mig friheten att avgöra att det inte spelar någon roll att jag skriver det)
"Det var inte hit jag ville, jag ville länge. Jag vill inte ha någon kropp, jag vill inte ha mina tankar och min själ. Jag vill krympa bort allt det dåliga ur mig och det tänker jag göra. Jag vill vara liten och jag vill vara vacker och blek och lätt som ett andetag. Säg ingenting." Du hostar och jag är rädd att du ska gå sönder, och jag är rädd för dig så som jag sällan varit förut.
"Lätt som ett andetag" upprepar du och jag lägger ett finger på din tunna handled. "Lätt som ett andetag" och du skälver till. "Men det är så förfärligt tungt att andas."
