Karlskoga har tydligen en årlig novelltävling i Alfred Nobels namn typ.. Så många tvåor på gymnasiet som möjligt ska delta och tio st vinner 1000:- och diplom och så.

I fredags ringde dom hem till mig. Jag blev en av vinnarna alltså och hon i telefonen sa att hon tyckte att min var jättebra och originell! :)

Jag tänkte lägga ut den här.. så får väl den som vill läsa. Lämna gärna en kommentar i så fall också!

Tillfredsställelsen växte sig genast enorm inom mig då lilla tonåriga Intisar, i sina nätta små cornrows, vände sig mot mig och log ett lyckligt leende, ärligare än något jag någonsin sett. Aldrig förr hade ett leende stärkt mig så otroligt mycket. Det hade heller inte någon annan liten flicka. Med sin strålande chokladbruna hud och stora mörka ögon var hon inget annat än en dröm. Jag visste att jag hade berikat hennes liv genom att ge hennes familj ett hem. Vetskapen om detta fick mig att somna lättare om kvällarna. Materialism var något jag inte uppskattade och inkasserande av saker gjorde det möjligt för mig att ge denna familj i Sudan ett liv. 

Jag hälsade på hos mina fadderbarn, alla bosatta i samma lilla by. Det hade gått ett år sedan jag sist hade haft tillfälle till att komma hit och trots att det kändes som att det hade gått en evighet var allt sig likt. En avsevärd förbättring hade dock skett sedan första gången jag besökte dem för tio år sen nu. Idag hade de hus att bo i, måhända anspråkslösa för oss svenskar, men för dessa föräldrar var det en lättnad att få ett tak över först och främst sina barns huvuden.
Intisar, som var mig mest närstående av barnen, hade vänt sig om för att blända mig med sina vita tänder på väg till den lilla fotbollsplanen som alla småttingar med hjälp av mig för många år sedan hade skapat. Nu sprang alla de vackra sudanska barnen runt och sparkade en sliten läderkula mellan varandra. Medan jag med huvudet på sned lät glädje skölja över mig där jag stod en bit ifrån planen, la jag på minnet att jag skulle ha med mig en ny fotboll nästa gång jag var på besök. Ett glatt skrik hördes inom kort från planen. Det var flickan som hade fintat ett av de andra barnen och fylld av stolthet hojtade åt mitt håll för att göra sig säker på att jag inte hade missat hennes briljerande. Till svar log jag stort och gav henne en tumme upp. Hon skrattade till och såg varmt på mig men när hennes blick sedan började flacka mellan mig och något bakom mig övergick värmen i ögonen till ängslan. Då upprörda mäns röster började ljuda såg jag till min förtvivlan hur hennes blick snabbt fylldes av ren skräck. Hon tittade snabbt på mig och pekade sedan förtvivlat med hela handen mot de som fanns bakom mig. Jag stålsatte mig för att vända mig om och se vad som skrämde Intisar så mycket. Under tiden hördes ett rop vars enda ord jag kunde uppfatta var ”äntligen”. Ett rop fyllt av ilska, men även triumf. Ett rop som snart dränktes av tre skott.

Jag ryckte hastigt till och såg mig förvirrat omkring. Var i hela världen jag nu? Spelade mitt huvud mig ett spratt? Plötsligt vistades jag mitt i en folkmassa på en plats jag aldrig förr varit. I havet av människor skymtade jag i all hast många till synes viktiga personer i kostym och besynnerligt nog även mycket ungdomar. Det de flesta ändå hade gemensamt var att de rusade åt samma håll. Jag hörde en sång som var högljud, trots att den verkade komma rätt långt bortifrån och blev ännu mer undrande över var jag egentligen befann mig. Att döma av utsikten från det fönster jag just insett att jag befann mig bredvid var byggnaden enorm och jag uppskattade av höjden att detta hav av liv vällde fram på tredje våningen.
-          Ursäkta mig. Vad heter den här byggnaden?
Jag hade insett att jag var tvungen att få kontroll över tillvaron och hade försökt stanna upp en medelålders man för att få svar på den av de grundläggande funderingarna jag hade som kändes mest trolig att kunna få ett svar på av en vilt främmande människa.
Jag tyckte att han i en bråkdels sekund tittade på mig, men han rusade vidare utan ett ord och som att han inte sett mig. Till min förvåning och lättnad fick jag kort därefter syn på en plansch på väggen intill fönstret. ”11 december 2022. Nobels fredspriskonsert. Värdar för i år: Rob Pattinson & Kristen Stewart”
Jag beslutade mig fort för att följa strömmen och se vad denna konsert hade att bjuda på. Hade jag själv verkligen tagit mig hit?
Ljudnivån höjdes stegvis så jag anade att jag började närma mig huvudpunkten. Nu hade musiken upphört och en man pratade. Rösten som lämnade högtalarna verkade skrämmande bekant och jag insåg att den var min bror Daniels. Istället för att låta stark som vanligt var den ostadig.
-          … Hon började spendera sin del av arvet vi fick efter vår far då han gick bort på att hjälpa behövande familjer i framför allt Sudan, där hon sedan länge hade haft fadderbarn. Hon sålde apparater hon ägde, slutade lägga pengar på annat än mat till sig själv. Det arbete hon tog åt sig och så mycket ansvar hon frivilligt tog på sig hade fått benen på vilken annan människa som helst att vika sig. Istället verkade det alltid stärka henne. Hon blev en gladare människa.
Ett högljutt surr uppstod kring mig och folkmassan tvärnitade. Tydligen gick det för tillfället inte undan när det gällde att ta sig in till själva arenan. Jag insåg någon minut senare att jag hade missat en del av talet. Det tal som min bror tydligen höll för mig. Jag kunde inte minnas att jag hade blivit förberedd på detta.
-          … En by mitt i Nubien som för många varit betydelselös har nu fortfarande invånare tack vare min syster. Hon använde sina tillgångar och sin friska kropp till att med hjälp av de få kvarvarande och kraftlösa människorna bygga upp hus som de idag kan bo i. Hon har spenderat stor del av sin tid med att sedan hjälpa familjerna med allt möjligt. Numera är hon en viktig del av fler familjer än bara den hon har blodsband till.
Hans röst verkade stocka sig då han så tyst att det knappt var hörbart rättade sig själv:
-          Hon var det, menade jag…
En spänd tystnad vilade plötsligt över hela folkmassan som lyssnade till hans ord. När han sedan på ett ursäktande sätt fortsatte prata hade jag kommit in i gången mellan sittplatserna i arenan. Jag stod blickstilla, lyssnande och såg nu min talande broder.
-          Naturligtvis är hon fortfarande otroligt viktig… för oss alla. Det kommer hon alltid att vara. Mer än hon nu tyvärr någonsin kommer att få veta…
Hela tiden följdes ett eko av hans ord på engelska för att världens tv-tittare skulle förstå. När ekot lagt sig följde återigen en tystnad. En tystnad som gav mängden av pressfotografer möjligheten att stå i centrum då deras klickanden lät som dova skott i den enorma byggnaden. Plötsligt slogs jag emot av ett minne så kraftigt att jag blev tvungen att stapla bakåt några steg och blev lätt illamående.

Tre skott.

Ett välkänt ansikte närmade sig långsamt Daniel och la en tröstande hand på hans axel. När Kristen pratade var det på engelska, så därför följde istället ett eko av svenskt tal.
-          Igår delades priset ut. Josefins bror fick motta det. På utdelningen yttrades många ursäkter om att hennes arbete uppmärksammats för lite. Ångern osade.
En smärta överöste mig och det kändes som att något hade borrat sig igenom mina revben. 

Blodet. Jag hade kupat händerna över ryggen där kulorna hade gått in och en känsla av att hela mitt inre hade exploderat och därefter fattat eld paralyserade mig. Blodet hade pulserat ut i mina kupade händer och på något sätt hade värmen lugnat mig eftersom en kyla samtidigt långsamt verkade försöka krypa sig in under min hud.

-          Alla tycker att det är hemskt, det här som har hänt. Att ett missförstånd kunde orsaka sådan enorm förödelse.  

Jag kände den hårda marken mot min rygg. Ryggen som verkade vara söndersliten, inuti, utanpå, överallt. Ändå började smärtan avta. Intisar, hukad ned över mig, yttrade låga ord på engelska, sammanbitet, som för att behålla besinningen.
-          De letade efter en vit tjuv i byn bredvid vars spår ledde till vår by. De tänkte inte… på att det finns vita änglar också. Gärningsmännen letar desperat efter läkare nu. Det var ju inte meningen att du som oskyldig skulle bli skadad.
Ett hysteriskt skri hördes ifrån någonstans. Förmodligen från någon av de andra små ädelstenarna som spelat fotboll.
En snyftning yttrades från Intisar innan hon fortsatte:
-          Våra liv hade inte funnits utan dig… Nu har denna plats snart berövat dig på ditt eget.
Jag såg in i hennes vackra, tårfyllda ögon och insåg att hennes smärta på något sätt inte kunde nå mig. Hon hade ju rätt. Mitt liv skulle snart lämna dem, men i utbyte hade jag lämnat liv till dem, så istället log jag.
-          Jag älskar dig med.

-          Juryn som beslutade detta ville att det skulle poängteras att det här var första gången ett liknande beslut fattades.´
Kristens röst fortsatte ljuda.
-          Josefins arbete i Sudan har uppmärksammats det senaste året. Dock har det gjorts diskret eftersom de inte ville riskera att ett konstlat beteende skulle frammanas genom pressen. De ville se det naturliga, vilket visades vara att hon hörde hemma i alla byns familjer. Ett speciellt band verkar ha vuxit fram mellan henne och en flicka vid namn Intisar också.
Snyftningar började höras omkring mig. Män kramade om sina fruar för att visa sitt stöd. Alla tusentals människors tankar var just nu fästa på mig.
-          Alltså finns det fler familjer än hennes blodsliga som sörjer. Jag vill göra er medvetna om att även Intisar har förlorat en syster, och att hela hennes by lidit ett enormt nederlag.
Hon gav Daniel ännu en medlidande klapp på axeln för att visa att hans smärta inte hade glömts bort.
-          Josefin, om du hör mig: Vi ska börja ta bättre hand om världens människor. Vi ska fortsätta det du påbörjade. Visst ska vi?
Ett högt jubel från publiken uppstod.
-          Hörde du? Ditt arbete var viktigt. Ser du alla de här människorna som är villiga att fortsätta göra världen till en bättre plats för behövande människor på grund av dig?
Det gjorde jag inte. Jag såg bara ljus…