Idag blev det ingen italienska för mig.
Inget hål heller, eftersom min söta mamma kom och hämtade mig.

Jag ska snart sminka om mig lite så jag blir lite fresh och pigg tänkte jag, sen ska jag plugga serni...

Känns lite som att allt jag gör nu för tiden är att plugga..
Och om jag inte pluggar så tänker jag på allt som måste göras..
Usch.


Både min mamma och pojkvän sa här i veckan att jag tänker allt i tid, vilket gjorde att jag började fundera lite.. och faktiskt är det nog så att jag gör det..

Vi ska till stockholm på fredag med skolan, och det enda jag tänker på är att en hel dag försvinner. 24 timmar, som bortblåsta.
Jag känner att jag inte ens vanligtvis hinner med allt jag vill, ska och behöver.. Speciellt på helgerna när man har ledigt och lite extra ledig tid..
Och nu ska en av dessa underbara lediga eftermiddagar/kvällar försvinna? För att jag ska irra runt på stan och på nåt spanskt institut utan mina babes?

Jag blir stressad av att bara tänka på det.

När jag har planer på att göra något efter skolan så räknar jag hur mycket tid jag har på mig att få saker gjorda hemma före det är dags. Jag räknar ut hur mycket tid det borde gå åt till allting, och sen hur mycket tid som blir över till att bara vara.. Sen måste man ju ha koll på allt man inte hinner göra på den tiden heller.. och försöka mosa in det någon annan gång när man eventuellt har tid.. eller måste ta sig tid.

Min handledare, och även svensk-och spansklärare frågade mig idag om jag är stressad. Jag antar att mitt ja var väldigt övertygande, för följdfrågan blev:

- Är det hanterbart? 


Vilket fick mig att fundera lite mer.. på en grej jag har tänkt på länge.. nämligen, när är det inte hanterbart längre? Vad definierar en stress-situation som ohanterbar?
Är det när man knappt kan tänka utan att man känner att pulsen skenar iväg för att man vet att tiden inte räcker till? Att ens behov verkligen inte kan tillfredsställas, för det finns ingen tid till att hinna med allt som skulle krävas för att man skulle bli nöjd? Att en titt på klockan kan få ens humör att gå från toppen till botten?

Jag vet inte riktigt.. Vem vet? Är det bara man själv som vet? Eller? I så fall blir det aldrig ohanterbart för mig. För jag måste få allt gjort. Det är bara så.