Jag satt just och kollade igenom mina bilder på bilddagboken. Det är inte mycket upplagt där, men tillräckligt för att man ska bli lite nostalgisk.

Nostalgin smög sig även fram här om dagen när jag skulle lämna mammas cykel hemma hos henne efter att jag hade lånat den en kväll och Joni kom och hämtade mig.
Det kändes nästan som förr, när jag alltid blev upphämtad, och varje gång var jag lika nervös, glad, överlycklig, allt på samma gång. Allt var så nytt. Man kunde inte få nog. Skillnaden här om dagen var, att han hämtade mig från min mamma, och vi skulle åka hem.. till vårt gemensamma hem.

Vi var så kära då, and don't get me wrong, ingenting är sämre nu, men det är två olika nivåer av kärlek. Förut var det nytt och spännande och vi kunde inte vara ifrån varandra, vi vägrade vara ifrån varandra. Nu bor vi ju tillsammans, men ändå ses vi inte så mycket som jag skulle vilja. Det är skillnaden, idag kan vi fortfarande inte vara ifrån varandra, men vi har insett att man måste kunna vara det.. och att det faktiskt är nödvändigt för att allt ska fortsätta vara så bra som det är.

Det är bra att det är som det är just nu. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Vi bor tillsammans, vi har världens bästa vovve och en kattunge tillsammans, och hur mycket vi än går hela dagarna och önskar att vi kunde få göra någonting tillsammans istället för att behöva jobba och gå i skolan, så kommer vi alltid hem till varandra och sover i samma säng, varje natt. Det är det bästa som finns.

Det känns som att för ett år sen var jag så ung.. och nu är jag så vuxen.
Jag älskar det, friheten och självständigheten, men ändå önskar jag ibland att jag bara kunde få vara sådär ung en stund, som jag egentligen är, och slippa allt ansvar.. en liten stund.


Jag vet inte riktigt vad det här blev för inlägg. Jag vet inte ens om det blev sammanhängande.. men men..

Om ca 20 minuter ska jag till skolan..
Tills dess ska jag ignorera röran i lägenheten. He..